fredag 19 augusti 2011

POESI UNDER PARAPLYET

Nu har det ösregnat i tre dagar. Ett riktigt paraply-väder. Då kan det kanske passa bra att krydda tillvaron med lite schablonmässig poesi från förr.

I min gamla poesibok trängs goda tankar med tramset. Jag står för det senare. Idag känns mina egna små dikter ganska pinsamma. När de skrevs var jag en mycket allvarlig flicka i tidigaste tonåren. Så de är preskriberade brott.

Förresten kan jag meddela att jag är mycket mindre allvarlig nu för tiden. Med tilltagande ålder ska man skratta så mycket som möjligt. Det mår man bra av. Skratt sägs vara invändig jogging.

 Väl använd? Eller dåligt bunden? Men rosorna är fortfarande vackra. Inget visset där inte.
-----
Jag börjar med tre av mina egna diktförsök - så har vi gjort undan dem.
-----
Börja din dag med några vänliga ord,
 direkt från hjärtat komna.
Sprid dem omkring dig som regn på vår jord
sedan du om kvällen lycklig kan somna.
-----

Stilla, stilla vill jag vara,
söka i mig själv få ro,
intet frukta - leva bara
och på något högre tro.
-----

Tack för den dag som  varit,
 tack för den stund som är,
tack för de år som farit,
tack för vad framtiden bär.
-----

Det var mina hemsnickrade tonårsdikter.
Nu över till lite poesi som min mamma i unga år nedtecknat och sparat, men inte är författaren till. 
-----
Håll mig hårt i handen,
du, min kära vän.
Annars går jag åter
vilse snart igen.

Låt mig bara hoppas,
stilla i min själ,
att ännu kan allting
åter bliva väl.

Blott för dig jag lever,
du är allt jag har.
Utav det som varit
ingenting finns kvar.

Du och jag skall vandra
på en okänd stig,
himlen stjärnfylld lyser
över dig och mig.
-----

Bilderna som vi om våren drömma;
ofta svika de oss inom kort,
flyr som granna vattenbubblor bort.
Och då känns det gott att kunna glömma.

Dagar gry och nya vårar knoppas.
Sköna bilder drömma vi på nytt,
ännu skönare än de som flytt.
Och då känns det gott att kunna hoppas.

Men på djupet av vårt hjärta finnas,
oförbleknade av tiden år,
bilder, eviga som himlens vår.
Dem känns det gott att evigt kunna minnas.
-----

Tröttna icke under loppet,
under livets kamp och strid.
Känns det tungt så lev i hoppet
om en bättre tid.
Tänk i varje nöd och fara och besvär
värre kunde det dock varit - än det är...
-----

Förnöjsamhet i alla skiften,
se där, vårt livs fullkomlighet.
Sök den från vaggan intill griften
den blott, är lyckans hemlighet.
-----

Lycklig endast den må skattas
som den gyllne regeln minns,
att värdera det som finns
och ej det som fattas.
-----

Tro icke för illa, tro hellre för gott,
ty världen är bättre än ryktet den fått.
Döm ej efter ytan, men djupare gå,
blott den kan förlåta, som lärt sig förstå.
-----

Begär ej av livet,
vad aldrig det ger,
en dag som beständigt
blott lyser och ler.
-----

Nu får vi hoppas att solen lyser åtminstone någon liten stund under de sista skälvande semester- och/eller sommarlovsdagarna - på måndag börjar allvaret för många.
Vart tog sommaren vägen? Nyss var vi ju mitt uppe i den.
Besynnerligt!

7 kommentarer:

  1. Kul, jag har sparat mina också. Kanske dags att leta fram dem.

    SvaraRadera
  2. Vet knappt vad regn är längre.....

    SvaraRadera
  3. Randiga Tråden: Här är det ett lämpligt väder för inomhuspyssel - t.ex. läsa gamla, glömda dikter. En liten nostalgitripp. Riktigt roligt i grårusket.

    Mufflo: Efter drygt tre dagars regnande börjar man kunna ana rödbruna fläckar på kroppen - rost. ;o) --- Några dagar före midsommar var det likadant, oavbrutet ösregn. Sedan kom solen och bara vräkte ner. Den stannade - tills nu. (Vi vann ju sommarens sol-liga!) Dit det bär, så bär det.

    SvaraRadera
  4. Näe,jag kommer inte in för att skriva kommentarer.Har skrivit två långa om din fantastiska poesi och att jag har del i "byrålådan"som jag inte vågar visa.Ni är ju så duktiga!Men kanske en dag!!

    SvaraRadera
  5. Du behöver inte tycka dina tonårsdikter är pinsamma!!! Tänk vad roligt att ha dem kvar såna saker blir värdefullare ju äldre man blir. Jag har kvar den där boken där mina vänner skrev, du vet typen av dikter: Uppe på en backe stod två höns, den ena var Cinna den andra var Jöns. Ja, den diktningen skulle man kanske skämmas för idag. Ha en bra dag och hoppas solen skiner på dig idag!

    SvaraRadera
  6. Dina ungodmsdikter var mycket fina och känsliga. Något att vara stolt över. Själv skrev jag ingen vers som ung, men har tagit igen det senare.

    SvaraRadera
  7. Yvonne: Har för mig att jag på din blogg läst någon dikt du skrivit. Vi är många som har gömt våra alster i byrålådan, men nu ska de fram! :o)

    Cinna: Tack för det! De allra mest pinsamma får ni aldrig läsa... Men det är kul att ha kvar sina små trevande författarförsök.

    Gunnel: Vad jag kan se så här i efterhand så var jag nog en ganska allvarlig och lillgammal tös under mina tonår. Med tiden jämnar det ut sig, man blir fnittrig - och gammal.

    SvaraRadera