NÄR MÅNEN VANDRAR

2011-02-17, en dag före fullmåne.

-

Min farfar var en skicklig tecknare och när jag var liten och han hälsade på hos oss, brukade jag sitta i hans knä medan han ritade och berättade spännande saker. Och ofta sjöng han den här gamla värmländska folkvisan från 1700-talet. Vistexten är skriven av Christina Lagerlöf (1787-1855), prästdotter från Värmland och avlägsen släkting till Selma Lagerlöf.

-----

NÄR MÅNEN VANDRAR

När månen vandrar på fästet blå

och tittar in genom rutan,

då tänker jag understundom så

och knäpper sakta på lutan:

Vad du är lycklig, du måne klara,

som får så högt över jorden fara

- och blott se på!

-

Väl ser du dårskaper utan tal,

det kan man nog hålla troligt;

båd´ älskande som förgås av kval,

och älskande som har roligt.

Väl ser du tåren från ögat rinner,

men sorgen aldrig upp till dig hinner

- det är för högt.

-

Spektaklet tröttar dig inom kort,

det kan man icke förtänka.

Då går du bara helt simpelt bort;

man ledsnar också att blänka.

Så blir du borta i några dagar

och kommer åter, när du behagar

- och ser på oss.

-

O, kära måne, tag mig till dig,

från denna världen så trånga!

Här skulle visst ingen sakna mig,

ty så´na finns här så många.

Jag längtar till dig upp i det höga,

där skall väl en gång mitt trötta öga

- ej gråta mer.

-

Och när jag här ej skall dväljas mer

och gröna kullen mig gömmer,

du lika milt uppå graven ser

fast alla andra den glömmer.

Då skall min ande när den får fara

till stjärnelanden så fritt förklara

- min kärlek dig.

-

Här på Youtube kan man höra visan sjungas.