måndag 8 mars 2010

KVINNORNAS DAG

Min mamma (foto: pappa)
-
Ovanstående foto tog min far av min mor 1930. De var nyförlovade och planerade att gifta sig. Mamma var sjuksköterskeelev på lasarettet där de träffades och blev kära. Redan i mycket unga år hade mamma haft klart för sig att hon ville arbeta inom sjukvården och under tiden som elev kände hon att yrkesvalet var absolut rätt.
-
Efter två år, alltså 1932, bestämde sig det unga paret för att gifta sig. Men det beslutet betydde att mamma fick avbryta sköterskeutbildningen, då fick inte sjuksköterskor vara gifta. På den tiden var yrket ett kall och "systrarna" skulle bara bry sig om sina patienter. Så mammas glädje och lycka blandades med stor besvikelse.
-
Jag minns att jag någon gång frågade mamma varför hon och pappa inte väntade med giftermålet tills hon hade sin utbildning och sin examen. Jag har för mig att hon sa något om att det inte hade spelat så stor roll eftersom hon ändå inte fått jobba som sköterska. Och att både hon och pappa längtade efter att få gifta sig och bilda familj.
-
Efter ytterligare två år föddes deras första barn, min storebror och fem år senare kom min andra storebror. Jag själv blev barn nummer tre - det "bortskämda sladdbarnet".
-
Mamma blev hemmafru, tog hand om man, barn och hem, men jag har en känsla av att hon hela tiden önskade att hon kunnat fortsätta inom sjukvården. Men, så småningom, när vi ungar växt upp (något så när) fick hon arbete på en läkarmottagning som undersköterska. Och trots att jag inte var så gammal märkte jag att hon verkligen trivdes med tillvaron. Hon jobbade halvtid och tack vare det så fungerade såväl familje- som yrkesliv väl. Men pappa (en man av den "gamla sorten") hade nog gärna sett att hon fortsatt som hemmafru.
-
Så här på Internationella Kvinnodagen så kan man ju känna en väldig tacksamhet över att kvinnans ställning har förändrats i många av världens länder. Numera kan vi "kvinns" utbilda oss till precis vad vi vill, vi kan ha man och barn och samtidigt kan vi göra karriär. Och vi kan ägna oss åt de hobbies och intressen vi har tid, lust och råd med. Vi är ekonomiskt oberoende och det har gett oss en styrka och en frihet som inte tidigare generationers kvinnor hade. Och inte ens kunde drömma om. Men även då fanns det starka "fruntimmer" som valde att utbilda sig, ofta till priset av äktenskap och familj.
-
I dag får vi tänka på de kvinnor som genom tiderna gjorde allt för att trampa upp stigarna som vi nu går på. De försakade, kämpade, vågade strida och slåss för sin rätt och hade mod och styrka att stå emot ett kompakt patriarkat. Och delvis "bakåtsträvande" (avundsjuka?) medsystrar.
-
Tyvärr lever fortfarande massor av kvinnor i förtryck och elände så än behövs denna dag - och alla andra dagar.

1 kommentar:

  1. Dullen Knäpp8 mars 2010 19:29

    Vi skulle inte ha kommit så långt som vi gjort om det inte varit för föraktade feminister och s k bråkiga fruntimmer. De är dessa som krattat manegen för oss, så att vi lever i ett land där vi kan utbilda oss och bli vad vi vill.
    Våra farmödrar och mormödrar hade ingen rösträtt när de var unga. Så ett stort tack till alla kämpande kvinnosakskvinnor.

    SvaraRadera